En blogg om trädgård med mera!

8. feb, 2017

Sällskapets februarimöte blev till en riktig inspirationskväll. Man klev in i den ganska stora lokal, som vi hyr av en förening, och undrade vad som stod på.  Det visade sig att kvällens föredragshållare var en riktig TV-kändis - Linda Schilén. Jättetrevligt - en massa människor som blivit ditlockade av en trädgårdspositiv person. För det får man nog säga att hon var. En f.d. flygvärdinna som skolat om sig till trädgårdsmästare och fullständigt brann för det yrket. Kvällens tema var 'Genvägar till en vackrer trädgård', vilket också är titeln på en av hennes böcker. Genvägar är kanske inte något som vanligtvis tar upp tanketid för en medlem i Sällskapet Trädgårdsamatörerna. Där är det snarare så att själva ansträngningen är lite positiv. Men för de med lite mer normal syn på trädgårdsarbete så gick nog temat hem. Vi som växtsamlar får det också  lite knepigt när man t.ex. börjar prata om harmonisk färgsättning i rabatterna. Gode tid - Galanthus - snödroppar alltså - är alltid vita, med mer eller mindre gröna eller gula färgaccenter. Men - kul var det att höra på Linda. Jag hade dessutom en skrälltur i lotteriet, som är en av höjdpunkterna vid fikapausen. Jag vann Hannu Sarenströms 'Trädgårdsmani'. Vad mer kan man önska sig. Hannu är inte mannen för genvägar. Han skapar poesi i trädgården och då får man verkligen ligga i.

Bilden - har inte något att göra med någonting förutom att visa vitheten hos en Galanthus. Det är en mycket konstig vinter. Och jag känner en viss oro för de perenner som planterades i höstas. Men det finns värre saker att oroa sig för, så jag släpper det. Jag tror jag börjar oroa mig för Trumpen i stället. Han är verkligen oron personifierad.

5. feb, 2017

Det har dumpit ner några trädgårdstidningar i veckan: Hemträdgården och Allt om Trädgård. Man kastar sig handlöst över dem och hoppas att maken inte har märkt att de kommit. Det blir liksom lite konkurrens om läsningen. Hur som - efter att ha bläddrat igenom och läst lite mer grundligt infinner sig lite stress - det är ju så himla mycket man vill ha. Ett fantastiskt reportage om ett par på Öland som har ett rent himmelrike om våren, med massor av vackra vårblommor bland skogsdungar och runt det fina gamla huset. Inte nog med det utan också artikel med alla vårens frönyheter och då går man lite i spinn. Det är då - förstod jag av en annan artikel - man bör ta sig ett japanskt skogsbad! Shinrin-yoku kallas det och innebär att man går in i en skog och tar ett terapeutiskt bad. Inte illa och dessutom gratis, vilket inte är alltför vanligt i våra tider. Men jag tippar att det inte dröjer alltför länge innan någon tar upp idén och erbjuder Shinrin-yokuresor. Grejen med skogsbad hänger nog ihop med Biofili, vilket läste jag i samma tidning betyder läran om hur naturen påverkar vårt välbefinnande. Det är ju i och för sig sånt som man begripit länge utan att veta att det hade ett speciellt namn. Så när man greppar spaden och går ut på tomten så är man en biofil!

Nåväl - i går greppade jag inte precis spaden utan flaskan med Trico garden. Av den enda anledningen att jag missunnar rådjuren fåglarnas äpplen. Sprutar givetvis inte på äpplena utan på de intilliggande trädstammarna. Det räcker alldeles utmärkt för att hålla rådjuren borta. Vill absolut inte att den lilla svarthättan skall bli utan äpple, vilket verkar vara det enda den äter. Bilden - är där för att skapa lite vårkänsla i den är gråa s.k. vintern.

 

 

2. feb, 2017

Även om man känner sig himla tacksam för att man inte behöver skotta så mycket snö hittills under denna s.k. vinter - så är det väl som på bilden man egentligen vill att det ska se ut. Solbelysta snötyngda grenar, några grader kallt och några domherrar därtill. Domherrarna syns inte, men fanns i närheten knaprande körsbärsknoppar. Bilden togs alltså tidigare i år när snön låg vit och fin. Jag har alltid varit lite svag för snötyngda grenar. Som barn brukade jag ta med en liten lådkamera på skidturen och när bilderna framkallades så var det nästan bara snötyngda grenar eller snöformationer. Det är väl nåät genetiskt förmodar jag. Hade en faster som var likadan.

I helgen var det ju vinterfågelräkning och som den fönsterornitolog man är så deltog jag givetvis. Det verkar vara med fåglarna som med älgarna under älgjakten - de sticker när det börjar bli dags. Så resultatet blev inte så imponerande. Flera sorter, som brukar komma till matstället, dök inte upp. Trots att vi laddat med: kärve, äpplen, talg, solrosfrö, viltfågelfrö och jordnötter. Kinkiga typer får man säga. Men det kom en som vi aldrig sett tidigare och som egentligen borde varit långt söderut åt Afrikahållet till - en Svarthätta. Han har nu kommit hela veckan och ätit äpple. Jag har aldrig sett en Svarthätta tidigare, men troligen hört. Den har en fantastiskt vacker och varierande sång. Så min ganska så tunna rapport pryddes i alla fall av en ovanlig gäst.

26. jan, 2017

Jag fick en mycket fascinerande bok i julklapp av yngsta dottern - Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben, som är skogvaktare i Tyskland. Den är helt magiskt intressant och man trampar definitivt försiktigare i närheten av träd sen man läst den boken. Dessutom talar man lite tystare. För träden verkar kunna känna, lyssna och kommunicera bl.a. med hjälp av www och det betyder i det här sammanhanget Wood World Webb. Det är svampmycelium som i vissa fall kan breda ut sig kilometervis och mer och med vilkens hjälp träd sänder signaler, tar upp näring m.m. Man stöttar också varandra med näring, men då handlar det om träd av samma sort. På så sätt verkar de likna oss människor lite grann. De håller det inom familjen. 

Den lite mörka bilden visar ett träd som verkligen hade behövt någon som stöttar. Det är vår enda tall på tomten och den har råkat ut för något som gör att den ser allt eländigare ut allt eftersom tiden lider.  För mig är det verkligen sorgligt för tallen är ett minne från glada dagar när jag var sommarbarn hos en älskad faster på ett pensionat i Norrland. När hennes ställe skulle stängas för gott så tog jag med mig några minnen: en tallplanta från parken bakom huset och en blåsippsplanta. De planterades här hemma och har klarat sig bra - ända tills nu. Blåsippan lever på, men tallen ser bekymmersam ut. Med de nya kunskaperna som boken givit kanske jag ska gå ut och snacka lite försiktigt med den. Trädgrannarna lär inte hjälpa till för det är aspar och på andra sidan är det slånbuskar. Så livet är lite hårt för den ensamma tallen. Vi får väl börja med någon sorts trädterapi.

20. jan, 2017

Ja - så kom jag då iväg till fröbytarträffen på den rätta dagen. Och det var ju en hel del fler människor än förra gången jag försökte. Föreningen som har det här arrangemanget tillhör Riksförbundet Svensk Trädgård där vi är medlemmar sedan många år. Men - inte speciellt aktiva får jag väl medge mest för att deras träffar ligger lite illa till för vår del. Fröbytarträffen däremot äger rum i en skola alldeles i närheten. Det är en riktigt trivsam tillsställning. Fröerna fördelas ut på olika  bord beroende på tema: sommarblommor, perenner och grönsaker. Det var verkligen kul och jag kom hem med en massa saker som jag inte visste att jag behövde. Hade ingen aning om att det fanns Vinbärstomater, så det var man bara tvungen att med hem och testa. D.v.s maken får testa. Han är ju fröspecialisten i familjen.

Eftersom jag är en snäll människa och vet att han gillar stäppsalvia, så blev det några såna påsar också i olika blå nyanser. Och som jag botaniserade runt såg jag en påse med nästan svart pionvallmo. Och då fick jag liksom en inre upplevelse av pionvallmo vajande i vinden i en av rabatterna. Så de fick också komma med. Man kommer liksom in i ett flow som det heter numera, så Violtulpan, fackellilja , gurkört, flaskborstgräs liksom bara föll ner i min lilla påse. Dessutom en hel del andra roliga grönsaker som gul ampeltomat, svarta körsbärstomater, vit mangold och randig aubergine. Det är en himla tur att man har en förstående make! Bilden är med för att visa det fullständigt knäppa vädret. Magnolian har stora knoppar och man verkar kunna sätta igång med vårbruket när som helst.