19. feb, 2017

Trädsorg

I går fälldes alla våra sex prydnadskörsbärsträd. Sorten, som heter Prunus 'Accolade', har en sagolik vacker blomning. Alla som besökt Kungsträdgården när körsbärsträden blommar  förstår vad jag menar. Det är samma sorts träd. Träden fälldes eftersom de blivit alldeles förvuxna och det gick inte att komma till rätta med det problemet.  Ja - det känns utomordentligt sorgligt. Jag har så många fina minnen från när alla sex träden stod i blom och man kunde ligga i trädgårdssoffan och titta upp i blomhimlen. Eller sitta med en kopp japanskt grönt te och glädja sig åt prakten. Vi har haft tillfälle att se hur man i Japan firar körsbärsblomningen. Det är en riktig folkfest där man går man ur huse. I parkerna under körsbärsträden partajde man på blå plasstskynken som man bredde ut under träden. Inte riktigt så sofistikerat som man hade inbillat sig.

Så nu går jag här och sörjer träd. Fast jag vet att det var nödvändigt. Men - det kommer nya framåt våren. Vi har kollat noga, eftersom vi inte vill råka ut för samma sak igen. Det finns gränser för vad man tål när det gäller trädfällning. Jag går fortfarande och sörjer de björkar som vi var tvungna att ta bort för några år sedan. Det finns lite mannamån i sörjandet. Pilen vi tog bort vid samma tillfälle tänker jag aldrig på. Lite snobberisörjande alltså. Det är nu inte bara jag som sörjer träden. Småfåglarna far omkring och låter ilsket. En blåmes satt ovanför mitt huvud när jag klippte några grenar att ta in och lät riktigt agressiv. Koltrastarna är helt vilsna och kommer och går och äter inget särskilt. Fågelautomaten står kvar på samma ställe och äpplena ligger där dom ska, men det verkar inte hjälpa. Vi är helt enkelt i onåd.