31. jul, 2016

Regndans

I går, på en av de sista dagarna i denna heta julimånad och efter att ha sett det ena regnmolnet efter det andra dra förbi, började jag smått desperat fundera på om inte en regndans skulle betvinga makterna. Det är så snustorrt i markerna att häggmispelns bär torkar in på grenarna. Det har i och för sig det goda med sig att trastarna inte trycker i sig alla bären och lämnar små blå högar efter sig överallt där man skall gå. Men bra är det inte ändå. Vi har följt rapporter om  översvämning i tunnelbanan och allt liknande. Men här har inte en droppe kommit. Fördelen är ju förutom mispelbären att mördarsniglar och fästingar har det ganska uselt just nu. Och man kan ju vattna och det gör vi verkligen, men träd och större buskar kommer man inte åt med den sortens vattning. Men - så helt plötsligt, när jag allvarligt började funderade på dansåtgärder, så kom en timmes välsignat regn! Sen var det slut igen.

Om man tror på naturens under och makternas spel, så är vallörten ett bra exempel. Från en gammal faster, som trodde på det mesta av naturens under, har jag en gammal bok om läkande örter. I den finns ett avsnitt om vallörten, speciellt roten, och det är inte många sjukdomstillstånd som inte denna underrot klarar av. De olika avsnitten är skrivna av doktorer och följs av rapporter från glada botade personer. De är klart att det finns uns av sanningar i det hela. Roten från den äkta vallörten används fortfarande inom naturmedicinen. Det latinska namnet på vallört är Symphytum och det betyder växa ihop. Örten har på något sätt i gamla tider använts vid benbrott. Bladen från fodervallört och den uppländska sorten används nu bl.a. som gödningsmedel inom ekologisk odling.  På bilden är det just Uppländsk Vallört -Symphytum x uplandicum på Linnés språk. Jag har numera givit upp kampen att få bort den ur spireahäcken där den bosatt sig. Den har ju i alla fall otroligt vackra blå blommor. Min gamla faster skulle ha gillat den. Hon trodde inte bara på naturens under utan var en ivrig amatörbotanist och lärde mig en hel del på vandringar i skog och mark uppe i Stöde. Framför allt respekt för det som växer. I det låg att ta reda på namnet på de växter man inte kände igen.