28. maj, 2016

förgät mig ej

Förgätmigejen bildar just nu ett ljusblått mönster i utkanten av vår gräsmatta, som en kantspets. Eftersom vi inte är ute efter hysteriskt renskurna gräsmattekanter så får den hållas där. Vi kör gräsklipparen runt så gott det går och är glada så länge förgätmigej-spetsen blommar på. Jag tippar att det är en skogsförgätmigej därför att den ursprungliga plantan kom från en skogstomt bredvid oss. Där bodde ett trivsamt par Maja och Mille. Det var Maja som sysslade med växterna, månade speciellt om rabatterna som kantade grusgången upp mot stugan. Det var en riktigt stilig entré till den lilla sommarstugan i skogskanten. Mille var rörmokare, som det hette då, stor och glad och en passionerad fritidsfiskare. Maja var liten och rund och mycket snäll. De hade, som många arbetare som bodde i trånga lägenheter på söder i Stockholm, byggt sig en liten, enkel sommarstuga söder om sta'n nära sjön Drevviken. Mille hade en märklig förmåga, som jag först hade mycket svårt att tro på. Han tog ut brunnar med hjälp av en slagruta. Men - så fick jag vara med en gång. Fick hålla i en slagruta och gå runt i terrängen och absolut inget hände. Pinnen höll sig helt still tills Mille tog ett försiktigt tag runt mina handleder och pinnen började vrida sig i mina händer. Det gick inte att hålla emot. Faktiskt riktigt kusligt. Efter det så sa jag absolut ingenting om slagrutor

Majas förgätmigej blommar på och vår brunn, som Mille tog ut för många år sedan, ger fortfarande bra vatten. Vi har ju kommunalt vatten sen många år, men brunnsvattnet är kalas att vattna med.