18. apr, 2016

Marodören

En gång i tiden förde maken och jag en ständig kamp för att få något av det vi planterade att överleva. Var det inte älgar som kalasade, så var det harar, rådjur, vattensork eller åkersork. Eller oftare - allihop på en gång. Det var inte särskilt kul att komma ut en vårdag och se att hela den nyplanterade syrenhäcken hade fått snedsida. Dvs i samband med att tjälen gick ur jorden så tippade syrenplantorna för rötterna var helt sönderätna av sork. Man kunde gå och lyfta upp dom en efter en. Inte kul speciellt när man var ung och inte hade så himla gott om pengar men ändå ville få till stånd något som kunde liknas vid en trädgård. Så - det här tänkte jag på när jag i går gick och mycket systematiskt tog bort scillor där de inte borde växa enligt mitt tycke. Och kände mig plötsligt som en riktig marodör. Då, när alla åt allt, hade jag varit stormande glad över att några scillor klarat sig. Men i dessa dagar så får dom ge vika när de slagit sig ner bland mina hepaticor och lite annat smått och gott som jag är rädd om. Det kändes lite snålt, men å andra sidan så får scillorna breda ut sig över det mesta, för det är ju sagolikt vackert med de himmelsblå mattorna. Det är inga scillor på bilden, utan en vårplantering jag såg i Generalife. Tyckte den var så himla fin, som ett blomsterbroderi. Som vanligt är det svårt att göra verkligheten rättvisa. Men en aning får man.