9. okt, 2015

Löven faller

och då kan man ju undra varför jag illustrerar med en bild av Austinrosen Whinchester Cathedral i full blom. Jo just därför. Där står den petiga rosen och har ganska nyligen slagit ut i blom plus en knopp på gång just nu när det är ganska kallt och frost på nätterna och löven börjat falla. Inte vad man väntat efter att i flera år tänkt gräva upp den och ersätta med någon mer blomvillig variant.  Den kanske hört mitt smått blodtörstiga småprat när jag stökat runt i rabatten. För - det är lika bra att erkänna - jag småpratar ibland när jag jobbar ute. Lite uppmuntran till någon som ser lite dyster ut eller ett mer kärvt 'nu får du ta och rycka upp dig om du vill stå kvar' när jag tycker att jag gullat nog utan att få särskilt mycket tack för besväret. Det gäller dock inte träd, där brukar jag nog mer se lite allmänt förstående ut och be om ursäkt om jag inkräktar för mycket.

 

Jag är inte ensam om att ha respekt för träd. Håller just på och läser Kerstin Ekmans 'Herrarna i skogen'. En sagolik bok om människans förhållande till skog ur alla olika aspekter. Från forntidens skräck och rädsla för vad som gömde sig i det mörka okända till det moderna skogsjordbrukets "föryngringsytor". Det är inte svårt att läsa sig till vad författaren tycker om det sättet att bedriva skogsbruk. Det är en ofantligt bildad människa som med ett makalöst rikt språk skriver och beskriver sitt förhållande till skogen. Jag är faktiskt illa tvungen att ibland slå upp i ordlistan för att inte gå miste om andemeningen i det skrivna. Hon känner uppenbarligen en stor trygghet i att vara och vandra i en skog, ibland mer än vad hon känner inomhus. Nu faller löven och då blir ju skogen ljusare, men dagarna mörkare. Så man får ligga i lite för att hinna med allt ute.