3. sep, 2015

Livet pågår

Man får nästan svårt att andas inför de fruktansvärda tragedier som utspelas runt om i världen. Det verkar inte finnas nå'n ände på allt vad vi människor kan hitta på för att göra livet outhärdligt för varandra. Mestadels för man har fel härkomst, religion eller kön. Eller något annat man hittar på för att rättfärdiga de ruggigheter man ägnar sig åt. Och minnet verkar vara mycket kort på skilda håll i Europa. Jag minns i alla fall en ung man från Ungern som fick en fristad hos min mormor i Norrland en tid. Han hade, liksom väldigt många andra ungrare, flytt under den s.k. Ungernkrisen. Det verkar inte vara många i det landet som minns att de fick hjälp under den svåra tiden. Speciellt deras premiärminister verkar ha rejäla minnesproblem. Det är ju fullständigt hjärtskärande att se alla de små knattingar som försöker hålla jämna steg med sina anförvanter när de försöker ta sig fram längs järnvägsräls eller på mörka vägar. I Europa efter 2:a världskriget gick miljoner och åter miljoner människor på vägarna. Många av dom var barn, utan föräldrar, hem eller hopp. Det är faktiskt inte så länge sedan - jag minns det i alla fall. Flera borde försöka minnas.

 

Man måste trots allt leva på och försöka glädja sig åt det man kan. Jag tyckte det var ganska glädjande att en ros, som växer här hemma sen ganska många år, har fått en fin utmärkelse. Det är myskroshybriden 'Ghislaine de Féligonde' som blivit utsedd till årets ros. Förutom att den är vacker, blommar i flera nyanser från aprikos till orange till blekrosa, så är den utomordentligt frisk får inge svampsjukdomar eller annat oknytt. Och - framför allt - i alla fall för mig - de äts inte upp av rådjuren. De rör inte ens blomknopparna. Så det är en välförtjänt premiering.